Äntligen en röst från Dawit Isaaks barn
Skrevs den 19 oktober, 2011 | 80 kommentarer
Vad gäller -Free Dawit Isaak-rörelsen, så har man nästan enbart hittills hört pressens röster skalla. I dagens SvD uttalar sig hans barn om hur de ser på den massiva kampanjen som försöker att få den svensk-eritreanska journalisten fri. De anser att hans frisläppande har blivit en politisk fråga, och därav omöjliggör ett frisläppande. Dawits bror och hans fru och barn har helt olika syn på vilken strategi som är den mest effektiva för hans frisläppande. Det är så smärtsamt att se den lilla familjen i den här stora karusellen. Det lilla barnets röst önskar bara se sin pappa fri. Vad är rätt? Vem har rätt? Media borde i alla fall främst ha konsulterat frun och barnen, om de nu inte gjort det?
Vardag för många frilansjournalister
Skrevs den 18 oktober, 2011 | 101 kommentarer
Två svenska journalister sitter häktade Etiopien i väntan på rättegång. Av vad jag har läst så har jag förstått att de blev tillfrågade att göra ett uppdrag för ett samhällsmagasin. Här blir skillnaden- gällande att vara anställd eller att arbeta som frilans, tydlig. När man är anställd på en tidning, förlag är korre eller liknande, så är man skyddad för man just har en arbetsgivare i ryggen, med allt vad kontrakt och dess innehåll innebär. Man tänker både en och två gånger om man kan utsätta sin personal för att just göra ett utmanade uppdrag i ett farligt område. Här kan man tydligt sniffa sig sig till att redaktörerna i fråga förmodligen inte tänkte både en och två gånger, gällande dessa killars säkerhet. Jag hoppas innerligt att det går dessa gossar väl. Och må en debatt blossa upp i svallvågorna av den här situationen- kring frilansarnas tuffa arbetsvillkor.
Sommar, semester – men för vem?
Skrevs den 1 juli, 2011 | 81 kommentarer
Personligen har jag haft ”turen” och privilegiet att ha haft många härliga barndomssomrar. Minnen av långa vita stränder, stora vågor, ”surfåkning” på luftmadrasser, sida vid sida med brorsorna.
Men vid de långa ledigheterna under året – sommar och jul, blir det tydligt vem som åker och vem som stannar. Vem som har pengar och vem som inte har. På sommaren blir statusskillnaderna extra tydliga.
Vem är kvar längst tills dagis stänger och vem går på det sommaröppna fritiset? Det sägs att barnfattigdomen har ökat. Har inte läst någon statistik eller sett några siffror. Jag känner med dem barnen. De barnen som står utanför medel-och överklass ankdammen. Som kanske har föräldrar som är arbetslösa, sjukskrivna, förtidspensionerade, deprimerade, alkoholiserade, ensamstående eller bär på tunga känslor av olika slag.
I många länder reser inte barn som de gör här i Sverige, eller åker till sommarstugor och lekland. Men… haltar man efter här i Sverige, ekonomiskt och matriellt, då hamnar man utanför … utanför den svenska normen av ett så kallat lyckligt liv.
Det finns tydliga oskrivna mallar som talar om vad det ”lyckliga livet och sommarlovet” bör innehålla. Det blir väldigt svart-vitt. Bra-dåligt. Fult-fint. Väldigt onyanserat. Sommarstugor, utlandsresor, statusprylar, är ganska tomt om det inte finns kärlek.
I många fall finns det ju både och. Kärlek, upplevelser och prylar. Andra fall bara prylar – ingen kärlek och i vissa fall, inget av något … inga upplevelser, prylar eller kärlek.
Hoppas att de barn som inte känner att de har en plats i den trånga matriella boxen. Att just dem kan få desto mer kärlek och lycka från kärleksfulla medmänniskor, nu i sommar och i framtiden.
Att små saker och vackra ögonblick kan hela och läka deras sorg av att stå utanför. Och att dem kanske som vuxna kan vara dem som går först i ledet, och lär ut både det ena och det andra… till dem som kanske bara sett en sida av verkligheten.
How low can you go?
Skrevs den 9 juni, 2011 | 72 kommentarer
I helgen tappade min 5-åriga flicka sin docka i en lekpark. Dagen därpå kom vi på att vi tappat den. Vi gick då ut för att leta efter den. Plötsligt såg jag en avsliten dockarm i lekparkssanden. Jag låtsades som de regnade men förstod att det måste vara hennes. Jag plöjde runt i parkområdet, sedan hittade jag en arm till, ett ben, massa vadd och sedan sa jag till min dotter: ”Kolla vad jag hittat, det kan vara Lillan, din docka … kanske är det en hund som bitit sönder den, men leta runt och se om du hittar huvudet, så vi vet om det är din docka”. ”Mamma”, ropade hon inom kort. ”Jag har hittat huvudet… det är Lillan”. Jag kände då och där att hade personen i fråga, (med all säkerhet var det ingen hund) stått framför mig, så hade jag skjutit den rakt i foten. Det kändes som de dödat hennes barn. Hon brukar säga att hon fött Lillan. Hur den dockan kramas, matas, ammas, kläs på och av osv, det är jag vittne till. Först kände jag ilska och sorg för min dotter, men sedan insåg jag att vad den här personen/personerna gjort, förmodligen bara var ett uttryck, en symbol för allt hat, frustration och djup smärta som den människan bär på. Där och då fick hon en käftsmäll av den hårda och onda verkligheten, som vi alla är del av.
Walk – and – talk!
Skrevs den 21 maj, 2011 | 82 kommentarer
Nätverka är ju helt klart en av de bästa sätten att få fler kontakter. Idag gick jag på en walk-and -talk promenad runt södermalm med helt okända människor. Och på de 90 minuterna smiddes planer och ideér utbyttes. Vi hade alla något att ge varandra. Tre av oss visade sig röra sig inom media, marknadsföring och kommunikation och en sysslade bland annat med mindfulness och coaching. Jag fick även ett smakprov på ett walk-and- coach pass. Suveränt och till stor hjälp. Att promenera och prata när man träffar nya människor är oslagbart. Det är lätt att det blir stelt med en ny bekantskap. Det här vill jag ha mer av. Ser fram emot nästa söderpromenad redan nu.
2011 – berättelser väntar på att bli berättade.
Skrevs den 24 januari, 2011 | 103 kommentarer
Det berättas så mycket och så ofta om kändisar och deras liv. Men ofta tycker jag att de ”vanliga” människorna är helt klart de mest intressanta. De som lever liv som du och jag, men som kanske är med om något utöver det vanliga eller väljer att tänka, agera och leva annorlunda än massan. De som vågar följa sina hjärtan. Jag älskar att läsa och höra om dem som vågar leva livet fullt ut, dem som vågar gå sin väg och som vill att deras liv ska ha gjort ett avtryck. De människor som vågar att älska hela vägen och kanske också förlora. Dem som vågar bekämpa sina rädslor och leva sina drömmar. Dem som inte styrs av sina egon utan av kärleken till det som är gott. Jag längtar att få berätta om dessa människor … men kanske inte allra främst bara berätta om dem, utan själv även vara just den levande berättelsen.
Nu är det jul igen!
Skrevs den 1 december, 2010 | 114 kommentarer
Det var inte länge sedan det var jul. Första december. What! Julkalendern på Svt drar igång och i var och vartannat fönster lyser en adventsstjärna. Förra året skrev jag om vikten att tänka om och tänka nytt kring julen. Jag hade då massor av funderingar om hur vi skulle fira julen. Första idén var att spendera den med de hemlösa. Andra idén var att samla alla singlar och ensamma och dem som har svårt för julen, hemma hos oss. Det slutade med att några singelkompisar kom över. Det blev mycket lyckat och kändes verkligen meningsfullt. Det blir ju lätt fokus på att hela tiden få, få och åter få. Man sitter i sin lilla familjeankdamm, i vilken många mår dåligt. Ett par vänner har de här året pratat om att göra presentkaldendrar till sina barn. Köpa massor av små saker och slå in en present för var dag fram till jul. Jag tänkte att man kunde ha gjort en kalender där barnen får öppna luckor eller paket där det står vad de kan göra för andra. Till exempel, dag 1: Bjud på dina hembakata pepparkakor till två grannar. Dag 2: Erbjud dig/er att gå ut med grannens hund på kvällen. Dag 3: Rita en teckning till någon i huset som verkar lite ensam. Dag 4: Säg hej till 10 olika personer på gatan. Och så vidare och så vidare. Det är viktigt med traditioner – men osjälviska sådana fungerar lika bra.
Curling-nej, med på tåget-ja!
Skrevs den 11 november, 2010 | 94 kommentarer
Från dag 1 med första barnet bestämde jag mig för att mina barn skulle få hänga med i vardagssysslorna. De får haka på när vi lagar mat, hänger tvätt, städar, plockar, dammsugar och vattnar blommor. Deltagande är bra. Att få känna att jag behövs, att vi päron faktiskt tror att kidsen klarar grejer. Men visst är det lätt att börja sopa framför deras fötter. Att göra grejerna själv går fortare, blir mindre kladdigt och ofta slipper man tjatet och konflikterna. Det är lättare att curla än att lära dem i vilken låda kläderna ska ligga, städa deras rum och ta på småbarnen deras kläder. Barn måste lära sig att livet inte är glitter och glamour. Det är bra att ha tråkigt ibland, då föds kreativiteten. Fjortonmånaders killen står och räcker mig tallrikarna ur diskmaskinen ibland och knackar ständigt på städskåpet för att umgås med sin bästa vän dammsugaren. Det är stort att se hur man redan i den åldern kan bygga självförtroende genom att låta barnen delta i familjesysslorna.
Civilkurage
Skrevs den 20 oktober, 2010 | 95 kommentarer
Jag har insett hur feg jag är. Hur ofta jag håller tyst när jag borde reagera. Jag kan inte räkna hur många gånger jag inte öppnat munnen i diskussioner där jag inte hållt med. Mod är ordet, inte bara för stunden, dagen eller året utan för alltid. Jag vill från och med igår vara en kvinna med stort mod och civilkurage. Som griper in praktiskt och vågar höja rösten när jag inte håller med. Alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet. Livet självt är presens, jag däremot ofta ett stort perfekt eller futurum. Nuet är ett skri för framtiden. Jag vill vara det nuet och önskar att mitt skri rätt in i framtiden är ett resultat av massor av modiga handlingar. Ett Moder Teresa skri, Ghandi skri, Jesus skri eller bara ett skri från en enkel människa som vågar följa sitt hjärta och övertygelse och som slutligen dör som en värdig krigare i denna orättvisa men ack så vackra värld.
Det kommer gå bra…
Skrevs den 16 oktober, 2010 | 87 kommentarer
Har på sista tiden tänkt på vad viktig ens inställning till saker är. Viktigt att inte vara realistisk. Utan att i stället våga se på saker med tro och tillförsikt. Att tänka att det kommer gå bra fast allt ser mörkt eller svårt ut. Jag ser tydligt och snabbt framgångarna i ett sådant tänk. Att även agera som allt det man önskar och vill ska bli verklighet. Inte bara drömma eller sitta still utan börja gå så händer förändringarna på vägen. Det är lätt att tänka att när jag är si eller så gammal ska jag göra det, när jag har pensionerats eller barnen är stora. Men vad vet man, jag kanske dör i någon svår sjukdom om fem år eller handikappas svårt efter en bilolycka så jag inte kan resa jorden runt med barnen. Min devis ska vara att våga leva nu, fullt ut, i kärlek och våga tro på mina drömmar. Det kommer gå bra.
Om mig
Som frilans har jag skrivit om kultur, samhälls- och religionsfrågor med mera. Personporträtt är en favorit. Jag har jobbat med tidskrifter, tidningar, webb och radio. Hör gärna av dig < här > om du vill ha mer information eller boka uppdrag. /Birgitta